Jag har en enormous familj, seriöst. För det första har jag två familjer, en på mammas sida och en på pappas sida. På mammas sida är det mamma, min käre styvfar Richard, lillebröderna Anton och Gustav och lillasystern Wilma, 9, 4 och 5 år gamla. Det är dom jag också bor med. Sen räknar jag även mormor och moster Martina som familjen, utan att på något sätt mena att resten av släkten är sämre på något sätt. Men det är liksom dom jag har mest kontakt med.

Det finns så mycket man kan säga om min första kärlek. Tyvärr är hela historien väldigt hemsk, i alla fall för min del. Därför känns det viktigt för mig att få berätta att jag och min första kärlek idag är mycket bra vänner. Han är en av mina bästa vänner till och med.

Minns det som igår, första gången du log.

Börjar fatta att jag har större tuttar än jag tror.

From a victim to a friend, don't ever let them in.
Keep your scars on your sleeve and your heart in your hands.
All the whores with their wars, their gaping mouths want more.
All of them choke on regret.
We sit in silence.

Dead or dedicated,
alive or medicated.
A coward queen or harlot heart, it's up to you.

This world owes you nothing.
This world owes me nothing.
This world owes us nothing but a hard road to walk.

These mountains that we climb is everything they've lost.
This world owes us nothing but a hard road to walk.
These mountains that we move are everywhere we look.

Mitt namn är Mathilda Roberta (skratta hur mycket ni vill) Elisabeth Litzén. Jag fyller 19 om en vecka och en dag, alltså den 27 december, verkligen löjlig info för det säger egentligen ingenting om mig om man inte är insatt och tror på horoskop. Om så är fallet, så läs mitt horoskop för där står det precis hur jag är. Det om något är löjligt, för det är som att det har utgåtts ifrån mig när det har bestämt hur man är när man är född 911227 klockan 14.08.

Men det man kan säga om mig är väl att jag är väldigt bra på att låtsas att jag har fett bra självbild, självkänsla och självförtroende. Och att jag inte är blyg, så klart. Inget av det stämmer. Men det är det inte många som vet, tills nu i alla fall.

En av sakerna som står i mitt horoskop är "Du är tillräckligt ambisiös och har en hel del materiell tur, men när ditt öde ligger i dina egna händer bollar du med det som om det vore en het potatis. Känslomässigt är du lagd för att dramatisera dig själv en hel del", vilket lika gärna skulle ha kunnat vara något som min egen mor hade skrivit och det finns ingen som känner mig så väl som min mamma.

Ambisiös är jag, när jag orkar. Materiell tur har jag alltid haft, på ett eller annat sätt. Under min uppväxt, och till viss del fortfarande har och är jag fruktansvärt bortskämd. Det har inte krävts mycket för att jag ska få det jag vill ha. När jag måste ta egna beslut som gäller mig själv skulle jag lika gärna kunna vara våg, trots att det närmsta jag kommit en vågposition är att ha månen i jungfrun. Att jag är galet dramatisk är väl inget som undgått någon som spenderat tid med mig.

Jag älskar Kent mest av allt i hela världen. I min värld finns det inga bättre böcker än Twilight och om det gick skulle jag gifta mig med Edward, som är mitt livs största kärlek. Jag lider av ett krossat hjärta som inte läker, vilker har gjort mig till en ytterst cynisk och bitter människa, på gott och ont. Mina vänner kan älska mig var det, medan det inte är världens bästa egenskaper när man vill att någon ska falla lika hårt för en som man fallit för den personen i fråga. Dock är jag på tok för lat för att orka göra något åt, vilket också innebär att jag blir ännu mera bitter. Allt är en enda stor ond cirkel, vilket man skulle kunna kalla hela mitt liv.

Kort och gott, jag är cynisk och bitter, jävligt smart men också jävligt veligt med djupt rotade problem med mig själv. Haha, sa ju att jag var dramatisk.

Jag tror jag vet vad allt går ut på, jag tror jag äntligen förstår

 

 

Seriöst, check the fucking difference.

You have no fucking idea.

Jag kommer aldrig sluta vara bitter. Världen suger för jävla mycket.

Jag tänkte skriva.

Bara för att. Jag har inget speciellt att skriva om. Det kändes som att det var dags att tömma bara, det var ett bra tag seden sist. Det är lustigt hur dagar kan vara så olika. Eller nej, inte ens dagar. Stunder. Det vänder så fort allting, jag har fått höra att det är det som är mitt problem. Toppar och dalar. Antalet är för många har jag fått höra. För många för att jag ska kunna hantera det. Jag vill inte ha hjälp för jag behöver den inte, när jag är redo kommer jag lyckas förändra det som behöver förändras utan problem. Jag är inget jävla offer. Det är inte synd om mig bara för att jag hanterar det jag tycker är jobbigt sämre än andra.

Livet är livet, jag måste bara lära mig att hantera det. Hantera och acceptera att det inte alltid är en dans på rosor, att det kommer göra ont from time to time och att det kommer vara jävligt jobbigt, kämpigt, slitit. Jag måste lära mig att jag inte alltid kommer lyckas, inte alltid kommer vinna. Jag måste lära mig hantera nederlag. Jag måste lära mig mitt värde.

Hej, jag har världens största crush på en stammis på jobbet. Kommer sluta illa.