Men i alla fall. Jag träffade Miche för första gången på den välkända och samtidigt ökända Plattan, vilken man under den tiden - början av 2007 - skulle kunna kalla mitt andra hem, tragiskt nog. Jag hade då hängt där ganska exakt ett år och tack och lov bidrog mitt förhållande med Miche att jag äntligen tog mig därifrån. Det har jag honom att tacka för.

Det hela började väldigt dramatiskt vilket inte är något ovanligt i mitt liv, Miche hade nämligen just börjat dejta en kompis till mig. Det verkade som att det hela skulle bli precis som vanligt, att jag skulle bli tokkär i en kille som redan hade tjej som sen slutade med en lite mer värdshatande och manshatande Mathilda. Men så blev det inte, på en urspårad hemmafest fick jag den bekräftelsen jag ville ha och typ en vecka senare kom vi fram till att vi var tillsammans.

Tyvärr inträffade allt det här under den värsta tiden i mitt liv. Jag hade gjort mig osams med precis alla och valde därför att fly fältet och flyttade hem till Miche. Efter det hade jag ingen kontakt alls med min pappa på typ 4 månader, vilket var ganska eller väldigt mycket dramatiskt eftersom det var honom jag faktiskt egentligen bodde hos. Vi totalbröt med varandra och jag fann mig själv utan annat än kläder i Västerhaninge. Jag gick inte i skolan, fick inte pengar någonstansifrån men var ändå jävligt nöjd med livet för jag bodde med den jag älskade. Miche hade det heller inte speciellt lätt under denna period och efter ett tag flyttade vi båda två hem till våran kära vän Göte och hans familj där vi sen bodde tillsammans i flera månader.

Redan från början var vårat förhållande väldigt stormigt, vilket inte var konstigt med tanke på att vi var 15 och 16 år gamla och spenderade i princip all tid tillsammans. Redan efter tre månader gjorde vi slut första gången, men patetisk och tofflig som jag var bönade jag och bad om att få honom tillbaka vilket jag också fick. Stolthet var inget jag visste var det var.

Typ en vecka innan vi firade nio månader gjorde vi slut. Jag ångrade mig direkt och grät helt hysteriskt och kräktes och skrek osv. Det kan ha varit det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag har aldrig haft så ont i hjärtat igen. Men slut tog det. Och sen var det inte lika slut längre. I ett halvår till hade vi samma relation som vi hade haft innan -  när ingen annan var med. Jag bodde fortfarande hemma hos Göte men spenderade nästan all tid hemma hos Miche i alla fall. Jag var fortfarande kär. Jag älskade honom fortfarande och hoppades och trodde någonstans att vi skulle bli tillsammans igen. Så utnyttjad och spottad jag blev på under det halvåret.. Det är helt sjukt. Allt slutade med att jag tillslut var tillräckligt stark och tog bort honom helt från mitt liv. Just då hade det precis blivit sommarlov, men hösten var på väg och då gick vi i samma klass. Jag gick till skolan och grät blod och fick trots för bra betyg gå om ettan. Det dröjde månader innan jag kunde vara i samma rum som Miche utan att få hjärtklappning och ångest.

Men dagen kom då vi började prata lite smått med varandra igen, och sen dess har det bara blivit bättre. Han är idag, som sagt, en av mina bästa vänner och trots all skit som hände mellan oss är jag oerhört tacksam för att allt det hände för jag har lärt mig så mycket av det.