Edit:

Alexander minus ander! Om du någonsin hackar dig in på min blogg igen kommer jag tvinga dig att äta bajs. Även om det handlar om att lägga upp våran stop motion-film.. INTE OKEJ!


Hora.

Jag och MonkaN har kommit fram till att vi är två bittra jävlar. Vi sitter på café timma ut och timma in och är bitta manshatande toffelar. Vi pratar om hur män är svin samtidigt som vi sitter och smsar med våra små hjärtan och smälter och dör och får glädjeutbrott och andnöd ena sekunden för att deppa ihop och hata hela världen och få andnöd igen fast av andra orsaker den andra. Och vet ni, älskade pojkar, vad som får oss att hata er som mest? Att nu alltid vet EXAKT vad ni ska säga.

Det är inte ens rättvist, för våra välutvecklade hjärnor totalslocknar, vi har inte ens en chans att stå emot, i alla fall för stunden. Sen efter ett tag när man fått igång sitt huvud igen så inser man hur otroligt manipulerad man blivit och så hatar vi er istället. Men vi älskar er samtidigt för ni 'är ju så söta och fina och underbara och bäst' trots att ni är manipulerande jävla as. Ni är söta, fina, underbara as som är bäst. Kärlek är allt bra knasigt ibland.


Jag har tänkt på en grej. Jag undrar om jag omedvetet sänder ut typ signaler som får folk att tro att jag är en korkad, blåst jävla blondie som har typ -10 i IQ. Det måste nästan vara så. Varför, varför skulle vissa annars tro att jag är helt jävla dum i hela huvudet och den mest godtrogna i hela Sthlm? Jag fattar ingenting. Jag vill ju inte att folk ska tro att jag är dum, för det är jag inte. Jag är faktiskt jävligt smart. Det är det jag vill utstråla.

Eller så kanske det bara är så att vissa människor är helt sjukt respektlösa och skiter i om man inser att dom är falska jävla as för att dom vet att det inte spelar någon roll om dom blir påkomna med att ljuga. Till er vill jag bara säga fuck you.

Känner du dig träffad? Ta åt dig och lyssna sedan på detta. Ljuga är det fittigaste som finns. När människor ljuger för en blir man towtalli mather bitching majnd fakt. Man tror inte ens på dom mest självklara sakerna. Man frågar sig ständigt om det man hör är sanning eller lögn och känner sig väldigt liten på jorden, man känner sig rätt värdelös. Varför skulle någon annars tala osanning för en? Är man inte värd mer än så? Nej, uppenbarligen inte. Stoltheten bara rinner av en ner på marken och sen står man där i en pöl och tror att man inte är värd ett piss.

Sen blir man jättejobbig också, för det är inte så lätt att inte tänka på att man blir ljugen för, så då ska man påpeka, testa, ifrågasätta alltalltallt och allmänt vara en pain in the ass som man annars inte hade varit. Visst, ibland gör sanningen ont och det är möjligt att det blir lite whine, men i längden blir det inte ens hälften så mycket som om man får höra lögner hela tiden istället. Och tänk på karman för fan, har du som superduperljugarN lust att vakna upp i nästa liv som en daggmask eller? Om inte, dags att sluta ljuga kanske. Om inte det är anledning nog så kan du ju fråga dig om vill ha vidare kontakt med mig (om du känner mig vill säga) för jag tar inte hur mycket skit som helst. Jag har faktiskt, hur otroligt det än låter, en gräns jag med och jag har ingen lust att vara en pain in the ass som påpekar, testar och ifrågasätter alltalltallt.


Jag undrar nu varför jag bestämde mig för att koka snabbmackisar pga tristess när jag inte är ett dugg hungrig. Känns som att det var väldigt korkat. Men fan, man kan inte vara smart varje dag.

Idag har jag dock varit smart, för idag var jag på Café 60. 3 timmar och 2 latte blev det.

Jag saknar BrunkaN och MonkaN och det känns helt sjukt kefft att jag inte kommer få träffa dom tillsammans på jag vet inte hur länge. Baiz.

Jag saknar många fler, men speciellt en person. Men jag är för grinig just nu för att orka skriva det så jag skiter i att skriva det. Jag kommer säkert skriva nått jävla toffelinlägg innan jag går och lägger mig i alla fall.

Nu ska jag dra på mig en filt eftersom jag fryser som en idiot och sätta mig under min fläkt med en cigg och cola och lyssna på Kent och tycka synd om mig själv. Jag tänker låta mig själv vara ett offer en stund. Jag tänker känna mig ensam och övergiven och oälskad och underskattad och kall och ofullständig och låta saknaden ta över hela min kropp och alla mina sinnen och till och med föreställa mig att jag gråter en skvätt.

Men efter det ska jag kolla på en fet actionrulle och säga 'synd att jag är alldeles för bra för någon i hela världen, fuck you'. 


Nej nej, jag är inte bitter.

Har läst två galet bra noveller. Tycker dom båda är läsvärda, så se till att läsa dom.

Försök till kärnfysik av Jonas Hassen Khemiri.

Och jag fortsätter att andas av Amanda Reinsjö.

Edit:
Ganska obvious att dom är läsvärda när dom är 'galet bra'. Jag omformulerar: Helt klart väldigt läsvärda!

IDAG ÄR DET CAPS LOCK DAY TYP ELLER NÅGOT SÅDANT. ASKEFFT MEN FAN, DE KAN KANSKE BLI KUL!

Haha, nej jag skoja bara. Jag pallar inte. Sitter i plugget, missade nationella för att jag äger så har håltimme i typ 38 timmar. Knarkar Kent och har kefft jävla tråkigt. Bara mediekunskap och ind kvar, sen bär det av mot 60. Kul att det är typ 6 timmar timmar kvar bara. Hatar verkligen tisdagar.

HALLÅ DÄR KÖTT OCH BLÅBÄR!
JAG ÄR INTE MATHILDA JAG ÄR ALEX HIHIHI HON HAR SAGT ATT JAG FICK SKRIVA SÅ NU GÖR JAG DET(MED FUCKING CAPS LOCK FÖR DET ÄR C-L DAY TODAY YES I SAY)
VET INTE RIKTIGT VAD JAG SKA SKIRVA EFTERSOM ATT JAG INTE HAR ÅNGONTING SPECIELLT ATT SKRIVA
MATHILDA SÄGER ATT HON ÄR EMO OCH VILL CNISELICUTTA SIG I ARMEN

HON LYSSNAR INTE PÅ MINA RÅD NÄR DE ÄR SMARTA RÅD, HON ÄR ELAK OCH JAG HOPPAS HENNES MAT SMAKAR BAJS TILLS HON DÖR
HAX HAX HAX HAX HAX HAX
JAG HAR OCKSÅ BLOGG TUFFT ELLER HUR?
Http://bringmetheenema.blogg.se

Väldigt snart tänker jag dra ut och plåta. Åh, när jag satt där i Älvsjö med min feta kamera i handen insåg jag igen varför min dröm är att bli fotograf - jag totalälskar ju att plåta!

Det var längesen jag gjorde det nu, men det kommer inte dröja många dagar förens jag drar ut med min D200, 2 fulladdade batterier och dubbla minneskort redo att göra det jag älskar mest: uttrycka mig i bilder. Det verkligen sved i mig när jag satt på pendeln och var tvungen att se alla bildmöjligheter passera och nu kliar det i fingrarna efter att få plåta mer.

Snart har vi fotoutställning också. 12/12 14.00 - 18.00 på Fredrika Bremer. Kom gärna förbi.

 

Jag förstår verkligen vad Jocke B menade när han sa att Röd skulle växa. Efter första genomlyssningen var jag ärligt talat riktigt besviken. Så kände jag i och för sig när jag hörde Töntarna första gången också, men redan andra gången kändes den.. rätt. Men inte förns idag, efter säkert 10 genomlyssnar av Röd förstod jag att Jocke hade rätt. Röd är.. obeskrivlig. Precis som Kent i allmänhet. Tycker fortfarande att det finns spår som är lite väl svaga för att vara Kent, men i stort sett är Röd precis lika bra som allt annat Sveriges största rockband gjort.

Mina favoriter är, så klart, Taxmannen, Krossa allt och Vals för satan vilka är i princip allas favoritspår från Röd. Men det finns ju en anledning till det också.

Men seriöst, lyssna på detta:


'Min medicin,
en sol går upp och tvingar mig att kisa.
Hårt ljus, hårt.
Svarta dagar följs av vita nätter.

Älskling, det är livet som leker,
det leker med oss nu.
Älskling, det är livet som leker,
det leker med oss nu igen.'

----------

'Och ingen förmildrande omständighet
gör ansvaret till någon annans än ditt.

Men kärleken som fanns där en gång
har byggt något vackert som krossar allt

När ska jag lära mig att ingen är hel?
Att allting är mer eller mindre trasigt.'

---------

'Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen.
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
om man tror på någonting som du gör.
Att aldrig någonsin ge upp.

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig,
om jag hade lite hjärta att dela med mig,
om jag hade lite kärlek så var den till dig.'

Det är verkligen för mig ett mysterium att inte alla i vårat land är totalsålda. Kent är så bra, att ingen beskrivning gör dom rättvisa.

Men ja, Kent har gjort det igen. Och jag slår mig själv och skär upp mina stackars armar 10 gånger om (i äkta Kent-anda) för att jag inte har biljetter till när dom ska spela. Det skulle vara den bästa dagen i mitt liv. Men nej. Jävla skit. Den tanken kan förstöra vilken bra dag som helst..

De flesta som känner mig vet att jag ganska ofta pratar om hur mycket jag hatar barn. Och om jag inte säger det rakt ut så kan man anta något sådant då jag för det mesta kallar mina småsyskon för cpbarnen, skitkidsen, bajsungarna.. Ja, you name it. Men jag allt annat än hatar barn. Shit, jag verkligen älskar barn! Men just dom dagarna man måste hämta på dagis, när dom bråkar och slåss och vägrar göra som man säger, när dom en lördag klockan åtta kommer och hoppar i ens säng och för att inte tala om dom gånger man tagit på sig helvetesuppgiften att gå upp med dom på morgonen för att päronen ligger och är bakis, då hatar jag barn. Fast jag älskar dom ju samtidigt. Åh, älskar så att det gör ont!

När jag i somras spenderade större delen av min vakna tid med min då fyra månader gamla lillebror blev jag smått knäpp. Han var hos mig jämtjämtjämt. Dom få gånger jag ens åkte hemifrån fick han sitta på höften till och med när jag skulle makea mig. Jag gav honom mat, han sov på mitt bröst. Han var placerad i min famn i princip hela tiden. Det kändes som att jag aldrig skulle kunna älska någon som mycket som jag älskade min lilla lillebror. Det var då den började. Den biologiska klockan börjde ticka och ja, den tickar på. Jag vill ha en bebis!

Men nej, bara för att jag är ung innebär inte det att jag är dum. Jag tänker inte skaffa barn nu, så skippa moralsnacket. Jag är väl medveten om att det inte under några omständigheter är möjligt för mig att på många år skaffa barn. Men det betyder ju inte att man inte får längta.

Jag har en kompis. Han är fedt bra. Han har tagit helt sjukt grymma bilder. Bara så att alla vet det sen när han är känd fotograf, att jag känner honom liksom. Det är tufft! Resten av bilderna finns i herrns blogg.

Kärlek är allt. Livet vore ingenting utan kärlek. Men det finns mycket som går in under kategorin kärlek, det behöver inte nödvändigtvis vara kärlek i ett förhållande/en parrelarion. Kärlek finns, för min del, inom min familj och min släkt. Där är den nog som starkast. Kärlek förekommer också mellan mig och vissa av mina vänner. Dom vännerna som alltid finns no matter what och som man själv finns där för i vått och torrt.

Det sprudlar egentligen av kärlek i mitt liv. Det finns så många som jag verkligen älskar. Mina syskon, mina föräldrar, min familj. Min närmsta släkt. Mina närsta vänner. Jag älskar dom och jag tror och hoppas att dom älskar mig tillbaka.

Men det finns ändå något som lockar i att ha ett förhållande. Att dela det mest personliga med någon, känna att man hittat sin andra hälft. Att utan blodsband bli älskad av någon bara för den man är. Att bli utvald av en annan människa som vill spendera, kanske inte hela sitt liv, men en del av sitt liv med en. Det är ändå något stort.

Det är därför världen rasar när man inser att ens andra hälft, den som man älskar, den som man vill spendera en del av sitt liv med inte känner och vill samma sak. Det behöver inte ens vara så dramatiskt. Det kan räcka med att man tycker om någon, trivs i någons sällskap och vill spendera tid med personen i fråga. Men han eller hon vill inte samma sak. Då rasar världen också, men inte i fullt så stor skala.

Det gör förbannat ont, oavsätt om det är dramatiskt eller odramtiskt.

Kär + lek. En lek, ett spel. Bara att lära sig reglerna och spela på. Det kan också vara bra att veta att det inte finns några fusk. Men med tiden kommer vi alla lära oss knep som förhoppningsvis kommer hjälpa oss på vägen mot vinst. Jag har en hel del kvar att lära och vetskapen om att det kommer krävas att mitt hjärta går sönder fler gånger för att jag ska lära mig det känns tungt, men jag överlever. Man överlever alltid.