De flesta som känner mig vet att jag ganska ofta pratar om hur mycket jag hatar barn. Och om jag inte säger det rakt ut så kan man anta något sådant då jag för det mesta kallar mina småsyskon för cpbarnen, skitkidsen, bajsungarna.. Ja, you name it. Men jag allt annat än hatar barn. Shit, jag verkligen älskar barn! Men just dom dagarna man måste hämta på dagis, när dom bråkar och slåss och vägrar göra som man säger, när dom en lördag klockan åtta kommer och hoppar i ens säng och för att inte tala om dom gånger man tagit på sig helvetesuppgiften att gå upp med dom på morgonen för att päronen ligger och är bakis, då hatar jag barn. Fast jag älskar dom ju samtidigt. Åh, älskar så att det gör ont!

När jag i somras spenderade större delen av min vakna tid med min då fyra månader gamla lillebror blev jag smått knäpp. Han var hos mig jämtjämtjämt. Dom få gånger jag ens åkte hemifrån fick han sitta på höften till och med när jag skulle makea mig. Jag gav honom mat, han sov på mitt bröst. Han var placerad i min famn i princip hela tiden. Det kändes som att jag aldrig skulle kunna älska någon som mycket som jag älskade min lilla lillebror. Det var då den började. Den biologiska klockan börjde ticka och ja, den tickar på. Jag vill ha en bebis!

Men nej, bara för att jag är ung innebär inte det att jag är dum. Jag tänker inte skaffa barn nu, så skippa moralsnacket. Jag är väl medveten om att det inte under några omständigheter är möjligt för mig att på många år skaffa barn. Men det betyder ju inte att man inte får längta.