Jag och MonkaN har kommit fram till att vi är två bittra jävlar. Vi sitter på café timma ut och timma in och är bitta manshatande toffelar. Vi pratar om hur män är svin samtidigt som vi sitter och smsar med våra små hjärtan och smälter och dör och får glädjeutbrott och andnöd ena sekunden för att deppa ihop och hata hela världen och få andnöd igen fast av andra orsaker den andra. Och vet ni, älskade pojkar, vad som får oss att hata er som mest? Att nu alltid vet EXAKT vad ni ska säga.

Det är inte ens rättvist, för våra välutvecklade hjärnor totalslocknar, vi har inte ens en chans att stå emot, i alla fall för stunden. Sen efter ett tag när man fått igång sitt huvud igen så inser man hur otroligt manipulerad man blivit och så hatar vi er istället. Men vi älskar er samtidigt för ni 'är ju så söta och fina och underbara och bäst' trots att ni är manipulerande jävla as. Ni är söta, fina, underbara as som är bäst. Kärlek är allt bra knasigt ibland.


Jag har tänkt på en grej. Jag undrar om jag omedvetet sänder ut typ signaler som får folk att tro att jag är en korkad, blåst jävla blondie som har typ -10 i IQ. Det måste nästan vara så. Varför, varför skulle vissa annars tro att jag är helt jävla dum i hela huvudet och den mest godtrogna i hela Sthlm? Jag fattar ingenting. Jag vill ju inte att folk ska tro att jag är dum, för det är jag inte. Jag är faktiskt jävligt smart. Det är det jag vill utstråla.

Eller så kanske det bara är så att vissa människor är helt sjukt respektlösa och skiter i om man inser att dom är falska jävla as för att dom vet att det inte spelar någon roll om dom blir påkomna med att ljuga. Till er vill jag bara säga fuck you.

Känner du dig träffad? Ta åt dig och lyssna sedan på detta. Ljuga är det fittigaste som finns. När människor ljuger för en blir man towtalli mather bitching majnd fakt. Man tror inte ens på dom mest självklara sakerna. Man frågar sig ständigt om det man hör är sanning eller lögn och känner sig väldigt liten på jorden, man känner sig rätt värdelös. Varför skulle någon annars tala osanning för en? Är man inte värd mer än så? Nej, uppenbarligen inte. Stoltheten bara rinner av en ner på marken och sen står man där i en pöl och tror att man inte är värd ett piss.

Sen blir man jättejobbig också, för det är inte så lätt att inte tänka på att man blir ljugen för, så då ska man påpeka, testa, ifrågasätta alltalltallt och allmänt vara en pain in the ass som man annars inte hade varit. Visst, ibland gör sanningen ont och det är möjligt att det blir lite whine, men i längden blir det inte ens hälften så mycket som om man får höra lögner hela tiden istället. Och tänk på karman för fan, har du som superduperljugarN lust att vakna upp i nästa liv som en daggmask eller? Om inte, dags att sluta ljuga kanske. Om inte det är anledning nog så kan du ju fråga dig om vill ha vidare kontakt med mig (om du känner mig vill säga) för jag tar inte hur mycket skit som helst. Jag har faktiskt, hur otroligt det än låter, en gräns jag med och jag har ingen lust att vara en pain in the ass som påpekar, testar och ifrågasätter alltalltallt.


Jag undrar nu varför jag bestämde mig för att koka snabbmackisar pga tristess när jag inte är ett dugg hungrig. Känns som att det var väldigt korkat. Men fan, man kan inte vara smart varje dag.

Idag har jag dock varit smart, för idag var jag på Café 60. 3 timmar och 2 latte blev det.

Jag saknar BrunkaN och MonkaN och det känns helt sjukt kefft att jag inte kommer få träffa dom tillsammans på jag vet inte hur länge. Baiz.

Jag saknar många fler, men speciellt en person. Men jag är för grinig just nu för att orka skriva det så jag skiter i att skriva det. Jag kommer säkert skriva nått jävla toffelinlägg innan jag går och lägger mig i alla fall.

Nu ska jag dra på mig en filt eftersom jag fryser som en idiot och sätta mig under min fläkt med en cigg och cola och lyssna på Kent och tycka synd om mig själv. Jag tänker låta mig själv vara ett offer en stund. Jag tänker känna mig ensam och övergiven och oälskad och underskattad och kall och ofullständig och låta saknaden ta över hela min kropp och alla mina sinnen och till och med föreställa mig att jag gråter en skvätt.

Men efter det ska jag kolla på en fet actionrulle och säga 'synd att jag är alldeles för bra för någon i hela världen, fuck you'. 


Nej nej, jag är inte bitter.