Mina förhoppningar dom väcktes för att sen raseras.
Minns det som igår, första gången du log.
Som om jag snubblade pladask på marken och bara dog.
Blev hjälplöst förälskat, obeskrivligt tagen
som om jag låg ner på marken och blev slagen.
Betraktade ditt hår när det fångades av vinden,
som att svimma på en bergstopp utav svindeln.
Sen den stunden satt jag fast i ett nät, förtrollad, bunden.
Tappa hjärtat i knät, kunde inte tänka logiskt eller sunt
och för varje sekund som du inte fanns där blev det tung.
Började sakta uppvakta på avstånd i brev men det spelade ingen roll vad jag skrev.
Du hade inte fastnat än, inte fattat än, vilken kärlek som fanns att bara hämta hem.
Kommentarer
Trackback
