Crap.
Ramlat.
Igen.
Orkar
inte.

Känner mig som världens fånigaste, seriously. Men jag är helt seriös.

Det är inte meningen att tjata, det är det sista jag är ute efter. Men jag kan inte släppa det, att jag saknar något som jag aldrig hade. Det är väldigt konstigt att det ens ä möjligt, det borde vara omöjligt. Jag kan garantera att det inte är omöjligt, fast jag önskar att det var så.

Det känns som att jag hade så många chanser och jag är bra på att klänga fast vid det. Att jag hade chanser som jag totalsumpade. Jag vill skjuta mig själv i huvudet nu, för att jag inte gav allt. Det hade kunnnat bli så bra, tror jag.

Fuck. Jävla skit.

(Vet att man inte ska sno. Förlåt)

Jag pratade äntligen med Stephan idag. När jag pratade med honom insåg jag något ganska sjukt: han är min lärare och känner mig lika bra, om inte bättre än mina föräldrar. Men det är också något helt fantastiskt. Och jag känner nu, att allt han gjort för mig, vilket inte är lite, ska han få tillbaka. Om jag inte kan kämpa för min egen skull, så kan jag göra det för att ge tillbaka till honom i alla fall.

Jag är en märkbar skillnad mellan idag och igår. Det känns som att världen lyfts från mina axlar. Och jag känner redan nu att den motivation jag saknat i mer än ett halvår är tillbaka. Och jag kan bara tack min fantastiska lärare, den bästa läraren i hela jävla världen.

Det finns inga vettiga sätt att inleda dessa blogginlägg som kommer alltmer sällan, så det blir till att köra rakt på.


Skolan börjar i övermorgon, och det har känts skitbra. Men inte längre. Det enda jag kan tänka på just nu är hur pissigt detta år kommer bli, det sista året innan jag är fri. Jag bara funderar fram och tillbaka på hur jag ska lyckas med att faktiskt gå i skolan och inte smita från ansvaret som finns för min egen skull. Jobbet är en sak, då gör jag det för någon annans skull, till viss del i alla fall. När man är schemalagd räknas det med att man ska dyka upp vilket man också gör. Skolan är inte samma sak, dit går jag enbart för mig, det är bara mig det drabbar om jag istället väljer att ligga kvar i min säng där ångesten så lätt kommer krypandes. Det är lättare att hantera den ångesten som man framkallar själv, än den som någon annan lägger på en. Och svag som man är så biter man inte ihop och tar skiten, istället sabbar man allt för att man är svag och feg. Jag vill inte vara svag och feg.

För några timmar sedan ringde jag till Vuxenpsyk och avbokade min tid imorgon. Den tiden som jag väntat på så länge. Den skräcken som det mötet innebär är något för mig helt obeskrivligt. När jag väl går dit innebär det att jag påbörjar vägen mot förändring. Då ska jag bli av med invanda beteenden som jag haft som trygghet i sex år. Jag vet inte hur det ska gå till och jag vet inte just här och nu om jag ens vill. Eller, just nu vill jag inte. Men egentligen vill jag, men inte just nu. Sen. Snart. När jag är stark. Då ska jag se till att bli frisk. Men nu behöver jag min trygghet.

För övrigt?
Ångesten kryper under skinnet som vanligt. Jag vill bort, bort från allt. Jag vill vara glad, jag vill må bra. Jag vill flytta till den där rivningskontraktsettan vid Mariatorget för 2 och 5 i månaden så mycket att jag skulle kunna kräkas. Men hur mycket jag än vrider och vänder på det får jag inte ekonomin att gå ihop.

Som grädde på moset har jag en fotouppgift som måste bli klar tills på onsdag vilket verkligen är roligt med tanke på att jag har nollnollnoll lust att över huvud taget ta fram kameran, vilket också är en anledning till ångest. Min framtid har varit så självklar för mig i flera år. Jag sjulle gå ut gymnasiet med toppbetyg och sedan söka till Fotohögskolan och komma in och sedan skulle jag bli fotograf. Jag tror inte att jag vill detta längre. Jag har faktiskt inte en jävla aning om vad jag vill.

Så ja, livet leker, som vanligt. Nu ska jag knarka bort min satans ryggvärk och försöka sova bort all ångest.
Puss på er, lite halvhjärtat så där.

Nu mina kära vänner så ska jag blogga. Fo real alltså. Jag har ännu inte riktigt listat ut vad jag faktiskt ska blogga om, men det kommer väl på vägen I guess.

Jobba, äta, sova. Så, i princip, har mitt liv sett ut denna sommar. Och nu är det äntligen över. Eller inte riktigt, men nästan. Har ett pass kvar att jobba på lördag, men det är inte ens ett helt pass. Jobbar mellan fem och halv nio/halv tio. Sjukt skönt ska det bli att få ett liv igen. Eller, frågan är ju om man kommer få mer liv, men det kommer i alla fall bli lite mer typ Sova, sova, skola, äta, sova, sova, sova, sova, äta, sova, sova, skola, äta, sova typ. För det är ju nu när plugget börjat som jag måste ta igen allt det som jag inte sovit denna sommar och det är väl på sommarlover man ska sova ut, amIright?

Jaja, skit samma. Nu orkar jag inte skriva skit längre. Jag har ont i ryggen och vill äta mina mackor och sova så fu grottmongos. :*

 

Vem kommer och gussar med mig?

På en och en halv timme fick jag i mig följande:

2 x 4:a drink, Redbull jäger.
4:a shot. Seaman.
6:a drink. Redbull jäger.
2 x 3:a shot. Galliano hotshot, Midori sour.
6:a shot. Midori.
4:a shot, Sambuca.
4:a shot., Tequila.

Sen spenderade jag i och för sig hela natten i toaletten också. Skitmysigt verkligen.

§ 4 - Sveket mot minkarna from Djurrättsalliansen on Vimeo.

 

 

"So of course animal feel and of cousre they experiance pain. After all, has nature endowed these wonderful animals with wellspring of sentiment so that they should not feel? Or do animals have nerves in order to be insensitive?
Reason demans a better answer. But one thing is absolutely certain. Animal used for food, used for clothing, used for entertainment and in scientific experiments and all the oppression that is done to them under the sun, they all die from pain.

Each and every one. "

Jag undrar vad det är för fel på människor.
Jag gillar inte människor.
Jag undrar om det är en arbetsskada.
Jag har ingen lust att jobba idag.
Det är kallt ute.
Jag fryser.
Jag har ingen jacka.
För den är blöt.
För något jävla smartskaft tyckte det var en bra idé att tvätta den.
Idiot.
Jag hatar, verkligen hatar människor.

 

TANTO I SAY

Ligger äntligen i sängen, som inte riktigt är min, men nästan i alla fall. Den duger, men jag saknar mig alldelses egna som jag ska få sova i imorgon. Kommer innebära total lycka. Längtar tills jag slutar jobba och får flytta hem på heltid. Få bo i mitt rum, få sova i min säng, duscha i mitt badrum, ha mina kläder i min garderob osv osv. Men än är det några veckor kvar. Exakt är det 16 schemalagda dagar kvar tills skolan börjar, men antagligen kommer jag jobba mer än så.

Skit samma. I alla fall, kom hem typ halv två. Gick av så sent som ett idag, vilket nog är det senaste jag jobbat. Men sen var det ju pissigt mycket folk också. Helt jävla galet.

Vet inte varför jag berättar detta, men jag känner att jag måste fylla ut med någonting i min alldeles för tomma blogg, även om det blir helt värdelöst.

Nej, nu fan ska jag sova. Ledig i två dagar nu vilket är jävligt skönt. Blir dock inget sova ut imorgon inte.