Det finns inga vettiga sätt att inleda dessa blogginlägg som kommer alltmer sällan, så det blir till att köra rakt på.


Skolan börjar i övermorgon, och det har känts skitbra. Men inte längre. Det enda jag kan tänka på just nu är hur pissigt detta år kommer bli, det sista året innan jag är fri. Jag bara funderar fram och tillbaka på hur jag ska lyckas med att faktiskt gå i skolan och inte smita från ansvaret som finns för min egen skull. Jobbet är en sak, då gör jag det för någon annans skull, till viss del i alla fall. När man är schemalagd räknas det med att man ska dyka upp vilket man också gör. Skolan är inte samma sak, dit går jag enbart för mig, det är bara mig det drabbar om jag istället väljer att ligga kvar i min säng där ångesten så lätt kommer krypandes. Det är lättare att hantera den ångesten som man framkallar själv, än den som någon annan lägger på en. Och svag som man är så biter man inte ihop och tar skiten, istället sabbar man allt för att man är svag och feg. Jag vill inte vara svag och feg.

För några timmar sedan ringde jag till Vuxenpsyk och avbokade min tid imorgon. Den tiden som jag väntat på så länge. Den skräcken som det mötet innebär är något för mig helt obeskrivligt. När jag väl går dit innebär det att jag påbörjar vägen mot förändring. Då ska jag bli av med invanda beteenden som jag haft som trygghet i sex år. Jag vet inte hur det ska gå till och jag vet inte just här och nu om jag ens vill. Eller, just nu vill jag inte. Men egentligen vill jag, men inte just nu. Sen. Snart. När jag är stark. Då ska jag se till att bli frisk. Men nu behöver jag min trygghet.

För övrigt?
Ångesten kryper under skinnet som vanligt. Jag vill bort, bort från allt. Jag vill vara glad, jag vill må bra. Jag vill flytta till den där rivningskontraktsettan vid Mariatorget för 2 och 5 i månaden så mycket att jag skulle kunna kräkas. Men hur mycket jag än vrider och vänder på det får jag inte ekonomin att gå ihop.

Som grädde på moset har jag en fotouppgift som måste bli klar tills på onsdag vilket verkligen är roligt med tanke på att jag har nollnollnoll lust att över huvud taget ta fram kameran, vilket också är en anledning till ångest. Min framtid har varit så självklar för mig i flera år. Jag sjulle gå ut gymnasiet med toppbetyg och sedan söka till Fotohögskolan och komma in och sedan skulle jag bli fotograf. Jag tror inte att jag vill detta längre. Jag har faktiskt inte en jävla aning om vad jag vill.

Så ja, livet leker, som vanligt. Nu ska jag knarka bort min satans ryggvärk och försöka sova bort all ångest.
Puss på er, lite halvhjärtat så där.