Jag pratade äntligen med Stephan idag. När jag pratade med honom insåg jag något ganska sjukt: han är min lärare och känner mig lika bra, om inte bättre än mina föräldrar. Men det är också något helt fantastiskt. Och jag känner nu, att allt han gjort för mig, vilket inte är lite, ska han få tillbaka. Om jag inte kan kämpa för min egen skull, så kan jag göra det för att ge tillbaka till honom i alla fall.

Jag är en märkbar skillnad mellan idag och igår. Det känns som att världen lyfts från mina axlar. Och jag känner redan nu att den motivation jag saknat i mer än ett halvår är tillbaka. Och jag kan bara tack min fantastiska lärare, den bästa läraren i hela jävla världen.