Haha, alltså wth? Get over yourself.

"I'm selfish, impatient and a little insecure. I make mistakes, I am out of control and at times hard to handle. But if you can't handle me at my worst, then you sure as hell don't deserve me at my best."

Sjuka Hildkan stannade hemma från skolan idag och sov ut eftersom John Blund tog jävligt lång tid på sig igår. Hon tog sedan sitt pick och pack och begav sig in till den stora staden där hon mötte upp med sina girls. Införskaffade 3 skivor och satte sig sedan på café 60 för första gången på hon vet inte hur länge. Hon blev sedan stood up big time (fu) och lite irriterad men hon frös på och kedjerökte upp en paket cigg och peppade Kent som en annan idiot. Nu orkar hon inte skriva om sig själv i tredjeperson längre så hon ska istället göra något vettigt. Byye.

 

 

Hatar att det har blivit så att det inte är en självklarhet att blogga och att jag måste komma på något att blogga om. Jag har inget flyt whatsoever längre. Det känns verkligen helt värdelöst.

Det som upptar 90 % av min tankeverksamhet just nu är att det är två dagar kvar till Kent. Det är ju bara så totalt jävla överawesome det kan bli. Jag sitter som något retard och liksom trummar med fingrarna och skakar med benen och andra ytters irriterande beteenden och kan inte riktigt förstå att det är sant. Det är så galet lite tid kvar tills jag ska få lägga till en ytterliggare dag till min samling av "bästa dagen i mitt liv"-dagar. Fy satan vad underbart det kommer bli att få se dom live igen. Åh herre..

Har lagom med ångest för alla möjliga saker, så det ihopräknat med det faktum att det endast skiljer 46 timmar mellan mig och Kent live innebär att jag inte kommer kunna somna i natt. Irriterande som fan, men det finns inte mycket jag kan göra åt det. Bara att hoppas att någon vänlig själ har lust att underhålla mig på msn tills John Blund bestämmer sig för att hitta hit.

Well well, nu ska jag ta en cigg och för en stund älska att jag är jag.

Prova gå på 500 kcal om dagen-diet och det närmaste du kommer en snickers är när du fantiserar om den.. Då kommer du också äta godis fast du mår illa, bara för att du får.

Förlåt, men allt är ju så jävla jobbigt. Alltid. Hela jävla tiden. Jag ORKAR inte. Dom flesta vet säkert vad jag menar, för dom flesta upplever nog världen eller livet eller whatever för precis lika jobbigt och irriterande och frustrerande som jag gör. Men dom som inte gör det, för alla positiva jävlar som alltid ska gnälla när man gnäller ska jag göra en lista åt.

1. Människor. Alltså what the hell är det för FEL på människor? Vad i helvete LIDER ni av? Hur kommer det sig att ni ALLTID ska göra massor med obegripliga saker som bara gör en så jääävla irriterad? Exempelvis, hur svårt kan det vara att tycka en sak och sen stå för det? Jävligt svårt uppenbarligen. Det verkar vara en vädligt populär grej nu för tiden, att man säger en sak men sen handlar man på ett helt annat sätt. WTF is up with that liksom? Det verkar också vara världigt populärt att INTE prata alls, att man totalt bara VÄGRAR att säga vad man tycker och tänker så alla andra ska GISSA! Och det går ju aldrig käpprätt åt helvete! Nej, nej, inte aaalls! Om man då är helt jävla dum i huvudet, som jag t.ex, och ändå trots att risken är extremt hög att man ska misslyckas gissar så får man stå där sen och se hur dum ut som helst för att man hade fel. Irriterande? INTE ALLS! 

2. Människor2. Backstabbing jerks. Behöver inte säga mer än så. Eller jo. Fuck you!

3. Äckliga jävla känslor gör ju att man helst bara vill skjuta sig själv i huvudet. För när känslor kommer med i bilder så börjar jävligt vettiga människor som jag själv att uppträda jävligt ovettigt. Detta är något som dom flesta som känner mig någorlunda har erfarnhet av. Jag blir totally mother fucking mindfuckt när jag känner känslor jag inte kan kontrollera, vilket är det värsta jag vet. Jag sitter i en sådan sits just precis nu och gör jävligt konstiga, ovettiga och oförklarliga saker som bara leder till problem för mig själv.

Nu orkar jag inte ens klaga mer. Alla typ kan dö. Klagar mer sen.

Get over it.

Ja, jag försöker.

Där fick jag för att jag klagade på att inte känna något.

Det kändes ändå som att allt höll på att vända. Våren är påväg och uppförsbacken verkade räta ut sig. Men icke. Den är nu brantare än någonsin känns det som. Och jag känner att jag inte orkar. Jag orkar inte en match till. Det är för tungt. Jag känner för att totalt ge upp. Allt känns bara svart. Allt känns bara skit. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Detta är liksom the end of life as I know it och det är allt annat än vad jag vill. Men samtidigt så orkar jag inte med att bryta ihop nu och drunkna i självömkan. Fuck it. Jag tänker köra mitt race och fokusera på det och inte låta mig dras ner av andra människor. Ni kan dra åt helvete. Jag behöver inte er för att klara mig även fast det är vad jag själv trott. Dags att bevisa motsatsen.

Saknar Bruno så mycket att jag skulle kunna kräkas.

Vem vill ha stolthet
när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet
när jag kan ha det bra?
Integritet
vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje
ut mot dig.

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå.
Om du trollar bort mig
långt från dig
och lurar hem mig
med dina sämsta tricks
så får du mig ändå.
Tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå.

Funder väldigt seriöst på att lägga ner bloggen en gång för alla eftersom den i princip är död. Jag ligger någonstans på någon botten och allt är verkligen botten. Jag har alltid kunnat uttrycka mig speciellt bra under perioder i mitt liv när jag inte mår bra, men denna gången är det bara som om någon har lagt ett stort jävla lock över allt. Jag kan knappt prata om det som får mitt liv att kännas.. ofullständigt. Jag känner mig liksom tom istället för full med jobbiga negativa känslor. Men att känna sig tom är fan värre. Det är bra mycket behagligare att få bryta ihop och gråta och skrika och kräkas och skaka och inte kunna andas och dregla och snora och bara vara helt totalt förstörd där ensam och övergiven på sitt kalla golv.

Numera sitter jag bara och känner mig ständigt likgiltig. Jag överväger till och med att låta mig falla igen fast jag vet att det kommer sluta med att jag måste plåstra om mitt söndertrasade hjärta, men det är nästan så att jag vill bli hjärtekrossad för då får jag i alla fall känna något. Jag skulle fan hellre vilja vara som i höstas när jag bara låg som något katatonisk offer under mitt täcke och tvångssov eller sträckgrät till Kent och totalt släppte hela mitt liv. Hellre det helvetet än det här tomma hålet som äter upp mig.

Fast jag känner några bra saker. Jag känner kärleken till min familj och mina vänner. Och så känner jag lite det där ni vet som gör att man inte kan sluta le, fastän man typ står ensam vid en busshållsplats. Det som gör en helt disträ. Det som gör att pirrar så där i magen. Det känner jag också, fast det är ändå utspätt med något så det känns inte så bra som det brukar. Det känns bittert. Det känns bitterljuvt för jag står bara som ett 4x2 meters frågetecken. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill och framförallt inte vad individtvå vill.

Det är skit som skvälper runt nere i mitt tomma hål. Livet är skit, men ibland är det bra skit. Idag är det dålig skit. Tyvärr.

Jag hör dåligt och jag fattar trögt,
så ta mig nu om du vill ha mig här.
Jag har väntat på nån sån som du.
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
så säg nåt nu, säg det högt och klart.
Jag kan vänta och jag väntar nu.

Smått förstörd. Fråga inte varför, för jag vet inte. Fast det är inte sant, för jag vet precis vad det är men jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. Det stör mig. Det stör mig att jag aldrig får ha mitt huvud ifred, att det alltid är något som ska cirkulera runt och stör där uppe. Alltid.

Jag skriver inte ens längre. Jag försöker, men det kommer liksom inte ut något. Förut bara rann det, men nu känns det helt tomt. Det är inte bra, för att skriva är den enda terapin jag får.

Min superemospotifylista!

Har inte bloggat på ett bra tag. Men nu så ska det bli ett litet inlägg i alla fall. Antagligen inte så långt, men skit samma.

Jag har levt som i en annan värld dom tre senaste dagarna.
Lördag = Kent. Total jävla lycka. Tårar.
Söndag = Kent igen. Total jävla obeskrivlig gränslös lycka. Och kärlek. Mer tårar. Chans liksom! Och Kevlarsjäl! Och Sjukhus! Och så Romeo och Saker man ser igen.. Underbart bara!
Måndag = Var finns det biljetter? Hur ska jag få tag på pengar? Vill nästan kräkas när jag tänker på att det ska dröja till juli innan jag får se dom live igen..

Lyckan är fortfarande total. Jag lyssnar och minns och tänker tillbaka och vill börja gråta mest hela tiden. När jag lyssnade på MIDVH på tuben var jag så | | nära att börja böla. PÅ TUBEN! Känner mig smått störd. Men jag ska se dom minst tre gånger till i år. Hultsfred och Långholmen. Och förhoppningsvis Örebro, annars kirrar jag det på något annat sätt..

Nu ska jag dricka te och bestämma mig för vilken text jag ska inka. Och lyssna på Kent så klart.

 

Bröt ihop lite när jag kom hem och såg detta.