Där fick jag för att jag klagade på att inte känna något.

Det kändes ändå som att allt höll på att vända. Våren är påväg och uppförsbacken verkade räta ut sig. Men icke. Den är nu brantare än någonsin känns det som. Och jag känner att jag inte orkar. Jag orkar inte en match till. Det är för tungt. Jag känner för att totalt ge upp. Allt känns bara svart. Allt känns bara skit. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Detta är liksom the end of life as I know it och det är allt annat än vad jag vill. Men samtidigt så orkar jag inte med att bryta ihop nu och drunkna i självömkan. Fuck it. Jag tänker köra mitt race och fokusera på det och inte låta mig dras ner av andra människor. Ni kan dra åt helvete. Jag behöver inte er för att klara mig även fast det är vad jag själv trott. Dags att bevisa motsatsen.

Saknar Bruno så mycket att jag skulle kunna kräkas.