Du är värd att dö för.
Hildkan kan inte sova fast hon hällt i sig 25 ml cocillana. Mer än dubbelt så mycket som man får ta. Istället sitter hon och funderar, funderar så där som hon inte ska funderar för att hon vet att hon mest vill bryta ihop då.
Jag har Utan dina andetag på repeat. Så typiskt. Men jag är på sånt humör. Så där lite smått deprimerad som man blir ibland när man tänker på att ens verklighet aldrig kan se ut som man vill att den ska se ut. Just nu till exempel önskar jag att att jag visste en hel del som jag inte vet. Jag önskar att jag visste om allt jag känner är helt i onödan. Om jag ligger vaken och läser gamla sms och överanalyserar allt helt i onödan. Om jag har velat något nu i flera månader helt i onödan. Jag blir så här när jag är förälskad.
För det mesta krävs det en viss mån av respons för att jag ska bli förälskad. I detta fallet fick jag en hel del till och börja med. Sedan kom den allt mer sällan, men förälskelsen har inte gått över för det. Jag blev väldigt tidigt rädd. Jag började backa och det har jag gjort sedan dess. När mitt sinne är påverkat av diverse substanser brukar jag våga ta chanser, eller risker, jag inte vågar annars. Men utöver det backar jag bara, hela tiden. Jag drar mig undan och använder en attityd som är så lite jag att det är skrämmande, för att jag är så rädd för att avvisad. Jag vill inte detta men hur mycket jag än bestämmer mig för att jag ska vara mig själv och avslappnad och som vanligt kan jag inte det när det väl kommer till kritan. Jag blir så nervös att jag för det mesta inte säger någonting och bara blir så skakig att jag knappt kan kontrollera det. Säger jag någonting är det kort och kan tolkas som både drygt och otrevligt. Motsatsen till vad jag vill visa. Jag vill visa att jag är trevlig och ödmjuk och en bra människa. Men det bara går inte. Och det gör mig fruktansvärt irriterad på mig själv.
Jag vill så gärna våga. Livet är för kort för att mesa. Det är något min hjärna inte vill ta inte, trots att mitt hjärta värker.
I miss your arms around me and the spaces between my fingers are right where yours fit perfectly.
Jag har Utan dina andetag på repeat. Så typiskt. Men jag är på sånt humör. Så där lite smått deprimerad som man blir ibland när man tänker på att ens verklighet aldrig kan se ut som man vill att den ska se ut. Just nu till exempel önskar jag att att jag visste en hel del som jag inte vet. Jag önskar att jag visste om allt jag känner är helt i onödan. Om jag ligger vaken och läser gamla sms och överanalyserar allt helt i onödan. Om jag har velat något nu i flera månader helt i onödan. Jag blir så här när jag är förälskad.
För det mesta krävs det en viss mån av respons för att jag ska bli förälskad. I detta fallet fick jag en hel del till och börja med. Sedan kom den allt mer sällan, men förälskelsen har inte gått över för det. Jag blev väldigt tidigt rädd. Jag började backa och det har jag gjort sedan dess. När mitt sinne är påverkat av diverse substanser brukar jag våga ta chanser, eller risker, jag inte vågar annars. Men utöver det backar jag bara, hela tiden. Jag drar mig undan och använder en attityd som är så lite jag att det är skrämmande, för att jag är så rädd för att avvisad. Jag vill inte detta men hur mycket jag än bestämmer mig för att jag ska vara mig själv och avslappnad och som vanligt kan jag inte det när det väl kommer till kritan. Jag blir så nervös att jag för det mesta inte säger någonting och bara blir så skakig att jag knappt kan kontrollera det. Säger jag någonting är det kort och kan tolkas som både drygt och otrevligt. Motsatsen till vad jag vill visa. Jag vill visa att jag är trevlig och ödmjuk och en bra människa. Men det bara går inte. Och det gör mig fruktansvärt irriterad på mig själv.
Jag vill så gärna våga. Livet är för kort för att mesa. Det är något min hjärna inte vill ta inte, trots att mitt hjärta värker.
I miss your arms around me and the spaces between my fingers are right where yours fit perfectly.
Kommentarer
Trackback
