Alltså, jag blir irriterad på mig själv. Jag utsätter mig själv för typ, extrem ångest genom att tvångstitta på dom värsta kärleksrullarna man kan tänka sig. Vi snackar liksom The Nothebook, Message in a bottle, Dear John osv. Verkligen rips-your-heart-open-filmer. Det är det sista jag behöver just nu, och ändå kan jag inte låta bli, för av någon anledning känns det bättre att få ur sig lite av ångesten genom extrem gråt över andras elände. Men det blir också en påminnelse, man blir påmind om det man varit med om och som man saknar, det som man längtar tillbaka till. Man blir påmind om dom människor som man saknar, som man förtränger att man saknar, dom som man undviker att tänka på.

Det är tufft. Ibland är det tuffare än vanligt. Ibland tär det på en att bara andas och vara vid liv. Ibland hade det varit skönare att bara få stänga av, att bara få försvinna.

När man vill ha något som man vet i hela kroppen är en omöjlighet att få, då kan man inte låta bli att fundera i överdriven utsträckning, man vill köpslå med en högre makt som inte ens finns, man önskar som galet varje dag vid 22:22, för man vilvillvill så sjukt jävla mycket. Man vill ha nya minnen, man vill återuppleva dom gamla, men det går inte. För allt i hela världen vet man att det aldrig kommer bli det man vill att det ska bli. När man vet det, blir allt 100 gånger värre.

Av någon anledning har du fastnat.