Tragik. Finns inget bättre ord. Det passar så bra. Desperation i det sammanhanget är bara pinsamt. Verkligen pinsamt, sorgligt och tragiskt. Men det är rätt tragiskt att jag ligger så platt inför något så tragiskt också. Eller platt är inte rätt. Platt - det var länge sen. Nu är det snarare böjd, hukad, på knä. Platt? No way. Men att jag har en position som är något annat än med ryggen rak är illa, riktigt jävla illa. Speciellt eftersom det är så PINSAMT.

I said that name and skipped a heartbeat.
I said it with a second chance and a forgetful smile.
I said it with a faint glimmer of suicide.
I taste my wreckage in our conversations deep under the faint hums
of far gone engines.
With all signal flares blazing we lay somewhere inbetween
the smeale of yellow lines
and a year of empty promises.
I long for the grant of wings.
I long for the dead of night when all of this passes.
You never meant those three words.
Now I can't remember how to set my heart alight.
You never meant a word.
Not a fucking word of it.
I am so sick of goodbyes.
So sick of committing suicide.
I am so sick of the in between, now and then.
So sick of swinging the hammer.
So sick of my suicide, of burying every hero that I had.