Sov 17 timmar och drömde mardrömmar hela tiden. Vaknade iofs var och varannan timme och varje gång jag vaknade fick jag hjärtklappning, skakade och grät. Så det blev till att tvångssova. Och det hjälpte. Det brukar hjälpa att sova för man glömmer då.

Jag gick upp halv sju för att Monkan ville att jag skulle träffa henne och Brunkan och jag insåg att jag behövde det, så jag gick upp trots hjärtklappningen, skakningarna och gråten och jag lyckades ta mig till stan i alla fall utan att gråta. Så fort jag var med dom, mina bästa vänner, så kändes det bättre. Det har känts helt okej. Skakningarna försvann nästan ett tag, men så fort jag klev in i porten kom dom tillbaka. Ångesten också. Vet inte riktigt vad jag ska göra nu.