Jag sitter och funderar. Jag sitter och försöker förstå att det som upptagit min tankekraft nästan dygnet runt i tre månader kanske snart ska försvinna. Kanske är det snart slut. Ännu vet jag inte, och jag vet inte vad jag hoppas på.

Fast det vet jag, fast jag har svårt att erkänna det för då känner jag mig så dum och svag och naiv. Jag vill så klart att det ska bli så som jag hoppats i nu tre månader. I två veckor fick jag det och ni vill jag ha det tillbaka igen. Det där drömscenariot tänker jag på nästan jämt, men också mardrömsscenariot. Jag vet inte vilket det kommer bli men det kommer komma väldigt snart. Det måste jag se till. För som det är just nu är ohållbart, det går inte. Det fungerar inte. Jag bryts ner mer och mer för varje dag som går och jag har inte råd att slösa bort mig själv och min kraft nu. Jag måste fokusera på mig och min framtid. Jag kan inte bara kasta iväg det jag har och kan få som jag gör just nu för att jag inte kan fokusera på annat än det jag vill allra mest.

Men sen finns det ju ett scenario till, att jag fortsätter att vara svag och dum och naiv och bara fortsätter som vanligt, på det sättet som det varit nu i tre månader minus två veckor. När jag fortsätter försöka och tar emot slag, gång på gång för att den andra parten inte vill försöka lika mycket. För att den andra parten inte kan bestämma sig. För att den andra parten inte kan dela med sig av sina tankar. Så då ska jag fortsätta och undra och fundera och tänka och inte veta någonting. Fortsätta låta dom tankarna ta för mycket av min tid. Det är ett alternativ, men jag vet nu att det inte går. Jag kan inte sluta hoppas och därför är detta alternativet alldeles för lockande, men det går inte. Jag vet det. Det går inte.

Ett sista försök, kanske ett sista slag. Men jag kommer aldrig sluta hoppas även om det sista slaget knockar mig totalt. Hoppet kommer alltid finnas där.



Det är tufft. Hela min kropp gör uppror för den kan inte för sitt liv förstå varför jag överväger att döda chansen att vara där hela jag vill vara. Men jag känner mig ändå ganska lugn, som lugnet före stormen. Snart kommer jag inte vara lugn längre. Snart kommer mitt hjärta dunka så hårt att mina revben går sönder, snart kommer jag gråta, snart kommer mina händer skaka. Snart kommer jag kanske få andas på riktigt eller också inte alls. Det vet jag fortfarande inte.