Ibland kommer man till en punkt när man bara känner: nej. Så känner jag nu. Jag känner att det inte är värt det.

Detta brukar vanligsvis inträffa efter att man drömt, drömt något som uppfyller en eller flera små fåniga drömmar man har, eller ja, saker man helt enkelt vill ska inträffa. När man då under en kort stund fått leva i sin låtsasvärld som är precis som ens önskevärld där just det man vill ska inträffa inträffat och man sedan måste vakna upp en jävligt grå verklighet bryter man ihop lite smått. Jag orkar inte länge bryta ihop över sådana banala saker, så därför:

Nej. Om det skulle gå vägen så hade det varit värt det, men det gör det inte. Så därför är det inte värt det. Tyvärr, för jag har inte satsat någonting egentligen men jag känner mig så galet motarbetad.

Nu tänker jag inte bli kär igen på ett jävla tag.