Jag är medveten om att jag antagligen är på tok på full för att skriva det här inlägget egentligen, men tanke på att jag för bara några minuter sedan stod och viskade till min micro att den skulle skynda sig på medans jag väntade på min veggiepizza som snurrade där inne, men det skiter jag i. Jag har i dag funderat väldigt mycket. Och är jag säger väldigt mycket menar jag väldigt väldigt väldigt mycket.

Trots att jag sov större delen av dagen och sedan när jag vaknade gick direkt för att hämta kidsen på dagis och sedan direkt hoppade in i duschen och sedan gjorde mig i ordning och sedan satte mig på tuben och sedan satte mig på dovas och sedan dess varit onykter, så har jag funderat väldigt väldigt mycket. Jag känner således nu att jag måste få skriva om allt jag funderat på.

Varför säger man ‘Jag älskar dig’ när man vet att man har gjort, gör eller ska göra något dumt? Typ ‘Jag vet att jag nu gör min bästa vän grymt besviken, men jag säger att jag älskar henne i alla fall.’ Som om det vore ett försvar till att man gör fel, som om det vore okej då. Verkligt frustrerande beteende om ni frågar mig.

Jag hatar att i allmänhet umgås med och i synnerhet diskutera med människor som är smartare än jag själv. Jag verkligen hatar det. Det är direkt vidrigt att behöva känna sig dum och oförstående och liksom ‘hejhej, jag hänger inte med nu!’. Jag vill kunna allt om allt. Att kunna lösa en ekvation med fyra stycken x, tre stycken z och 12 y är inget som jag har ett behov av, men jag vill vara så allmänbildad att man inte kan vara mer allmänbildad. Så nu har jag bestämt mig för att jag ska bli det. Första steget mot det målet borde ju vara att byta program på gymnasiet med tanke på att jag inte lärt mig någonting av värde under dom två åren jag läst media och att det ständigt känns som att jag är omringad av idioter när jag är utanför fotosalen men ändå i skolan. Jag undrar om det finns någon där som ens vet vad subjekt och predikat och till och med imperfekt är.

Jag är väl precis som alla andra en sucker för närhet och affection och kärlek och allt sånt där jävla dravel, och det stör mig så in i helvete. Tänk vad skönt det vore att bara kunna vara utan att sakna något. Den känslan dyker vanligtvis upp i samband med att man hittar den där som är så perfekt och operfekt och mystisk och precis allt man vill ha, och då vet man ju exakt vad som fattas och då känns allt så mycket värre! Och det känns så dumt att ens försöka förneka det för en själv längre, för en sjuhelvetes crush det är precis vad jag lider av just nu. Jag vet precis vem jag vill ha.

Jag är medveten om hur mycket jag hatar att vara pms-svullen, men jag kommer nu också ihåg hur mycket jag hatar att vara menssvullen. Det är fan nästan värre. Jag förstår varför jag såg till att slippa den vidriga företeelsen menstruation i nästan tre månader. Det var så fantastiskt att jag till och med glömde hur fruktansvärt det faktiskt är.

Jag har kommit fram till att jag måste, verkligen måste sluta dricka.

Kan tillägga också hur ofattbart roligt det är när jag framstår som helt jävla dum i huvudet bara för att folk i min umgängeskrets inte kan ge fan i att smsa från min telefon.