Ibland får man lite perspektiv på saker och ting. Ibland blir man nedplockad på jorden och påmind om hur små ens problem egentligen är.

Som idag. Idag blev jag väckt av Pärlor med Kent. Min annars så Kenthatande familj lyssnade på Vapen & Ammunition klockan halv åtta på morgonen. Eller ja, min styvfar lyssnade. När jag låg i min säng och hörde detta kunde det känslokalla vraket jag egentligen är inte hålla tillbaka tårarna. Tredje gången jag grät detta halvåret och det är stort. Men det slog mig, hur fan ska jag överleva sen när en del av min familj fattas?

För hur mycket jag än hatar honom för det han gjort mot min mamma och det han gjort mot våran familj så älskar jag ju honom. Han har varit en del av mitt liv sedan jag var 7 år gammal. Jag har aldrig uppskattat honom så mycket som han förtjänat men han har alltid funnits där. Att alla andra, som jag faktiskt är släkt med, som mamma, pappa, farmor, farfar, mormor, mostrar osv förlåtit mig för alla oförlåtliga saker jag gjort de senaste åren är en sak. Men att han gjorde det, att han förlät mig, det är verkligen ett mirakel. Och nu ska han försvinna.

För så är det, om han drar nu då kommer jag aldrig förlåta honom, hur mycket jag än älskar honom egentligen.


Richard, vafan är Cirkus Sjöqvist/Alakangas/Litzén utan dig?

Mmmm whatcha say,
mm that you only meant well?
Well of course you did.
Mmmm whatcha say,
mm that it's all for the best?
Of course it is.
Mmmm whatcha say,
mm that it's just what we need?
You decided this.