Någonstans är jag på världens bästa humör. Det är underbart. Det är nästan så att jag måste leta efter dom mindre trevliga känslorna och ibland hittar jag dom inte ens. I dom stunderna när allt bara känns så rätt. Jag vet inte, jag borde nog inte få må så bra som jag ändå gör just nu men det skiter jag i. Jag tänker låta mig må bra resterande tid denna natt innan jag faller i sömn för när jag vaknar kommer jag vara på samma spot som tidigare igen. Tyvärr.

Ändå vet jag inte. Jag märker ju själv hur mycket skada dessa tidigare turer fram och tillbaka har gjort, hur avvaktande jag är. Det är inte ens medvetet, för säker är jag. Men jag vet inte. Pratade nyss med en vän om hur riktigt onajs det är att vara osäker. Och det spelar ingen större roll vad man är osäker över, bara det att man inte till 100 % vet att det är på ett visst sätt eller kommer bli så är ett störningsmoment som är allt annat än lätt att hantera.

Men det är omöjligt att någonsin till 100 % veta vad som väntar. Men alla kan ju hålla med om att det bra mycket trevligare att veta någonting än vad det är att veta ingenting, i alla fall i de flesta situationer. Vad vet jag? Ingenting skulle mitt första svar bli. Men vid närmare eftertanke vet jag någonting. Jag vet vad jag strävat mot och jag vet att jag tänker fortsätta sträva mot det. Sen vet jag ingenting längre.

edit:
Jag vet heller inte vad det är för fel på mig. Vad det är som är så svårt med att visa vem man egentligen är. Det handlar väl i grund och botten om rädla för att inte vara den som man förväntas vara och att inte leva upp till förväntningarna. Att man måste vara så bra, så bra. Att man måste bevisa att man är mödan värd. Men det backfirear istället och man allt annat än lever upp till förväntningarna, man förvandlas istället till någon man inte är för att man inte vågar slappna av. Därför känner jag mig fail, därför känner jag mig keff för det är det jag lyckas med, vilket är det sista jag egentligen vill.

Jag har kommit till ett helt nytt stadium. Jag är verkligen helt lost, helt förlorad trots att jag bestämde mig för att jag inte skulle låta mig själv hamna här. Jag sket för en gångs skull i att tänka och nu sitter jag här och har på tok för höga förväntningar. Jag hoppas, för min egen skull, att det inte slutar illa. Jag är för blind just nu och orklös för att kunna ta hand om skiten om den kommer igen.

edit:
Sen är jag livrädd för att hamna i den där steriotypa rollen. För steriotypt är tråkigt. Och tråkigt är inte lockande. Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det för mig ändå är smått lockande att få det där speciella, som det ändå är, även om det resulterar i en tråkig, icke-lockande, steriotyp roll. Men det beror ju också på vad man gör det till. När det kommer till kritan är det väl det det hänger på, om man väljer att leva ut den steriotypa rollen eller inte, om man vågar vara rebellisk.