Jag bestämde mig för någon vecka sen, kanske till och med två (har inte speciellt stor koll på tiden..), för att jag inte tänkte prata mer om det här. I alla fall inte med dig som det berör. Jag tog det beslutet av två orsaker. Dels för att jag inte vill vara för på och jobbig och för rädslan av vad det skulle kunna leda till, dels för att jag inte vågar riskera att det är det du vill. Att det ska vara jag som tar första steget mot ett avslut av detta, vad det nu är.

För det är något som kvarstått, min oförmåga att förstå vad det här är. Eller, jag vet vad det är för mig. Men vad det är för dig har jag inte den blekaste aning om. Alla tomma löften ger mig så klart en ledtråd men det är inget jag kan använda för att lyckas lista ut vad det är och varför det i grund och botten är så.

Jag vet att du läser här, så därför skriver jag också här. För jag tänker inte prata om det. Jag vill inte ha fler falska förhoppningar, då är jag hellre helt ovetande om vad som pågår i i alla fall ditt huvud.

Jag känner mig så anonym, som någon som egentligen inte finns. Det är skönt på ett sätt, men jävligt jobbigt på ett annat. Men jag är inte i position att ställa krav. Eller nej, det lät fåningt, för det är precis det jag är. Jag om någon har rätt att ställa alla möjliga krav, men det skulle egentligen inte vara krav. Snarare ultimatum. Och det är det jag vill undvika, därför undviker jag att ställa krav. Jag får helt enkelt sitta här anonym och hålla käften och vara glad för det som är. Det är lätt dom stunderna som det bra överväger det dåliga. Men när det är tvärt om känns det bara skit. Men, precis som jag sagt säkert 1000 gånger tidigare, det är värt det.