Har ständig oro för stort och smått, jag blev alltmer lik en igelkott. Gott folk som klampar min väg förbi, de viskar ofta om hysteri. Några talar om stämning och de moderna om hämning. Gott folk må prata vad helst dom vill: mej kryper ingen för nära intill. Jag har en fullgod repertoar av tricks och konster till självförsvar. Jag önskar inte bli biten fast jag är konstig och liten. Ja, konstig är jag till övermått och en besynnerlig igelkott. Ty dessa spjut som jag sticker ut har genomborrat mej själv förut.

Såg att min mormor skickat denna till mamma på facebook. Har älskat den sen jag lärde mig läsa och då kunde läsa den där den satt på mormors vägg. Den är verkligen bara så bra.

Sitter och har inget att göra. Vaknade som sagt av Pärlor och kunde inte riktigt somna om efter det. Tror jag gick upp halv nio, efter 4 timmars sömn. Ska egentligen gå upp om 50 min. Vem hade kunnat tro att jag, Mathilda, den numera mest morgontrötta människan på jorden, skulle gå upp nästan 2 timmar för tidigt?

Har läst igenom mitt tidigare inlägg, lyssnat lite på Hide and seek, lyssnat lite på Pärlor och gråtit säkert två, tre gånger till. Helt sjukt. Vad är det med mig? Vet inte om det kan vara en ganska major grej som jag fick reda på i natt som gjort att jag kan slappna av lite för en gångs skull. Det är egentligen skit samma för nu sitter jag här som en idiot. Liksom, en månad senare bryter jag ihop efter att jag bara varit hatisk och irriterad över att han han existerat över huvud taget. Jag har kunnat förstå att mamma känner som hon gör, men inte känt det samma. Jag har bara velat att han ska försvinna. Kanske är det för att det börjar närma sig. Jag är så jävla rädd, jag vill inte ens tänka på hur det kommer bli när han är borta.

Sen finns ju den där andra oron också. Att jag tillslut ska behöva skriva något liknande.

Nu måste jag dra till min buss. Och sen ska jag vänta på Alex i Älvsjö i typ 20 min. Awesome. Och jag får inte ens röka. Aja, w/e. Puss.