Fuck vad jag är dum i huvudet. Ska fan sluta ta med mig min lur när jag ska dricka. På riktigt.

Dags att sova jävligt dåligt. Saknar dig så att det gör ont. Har gråtit slut, och ändå gråter jag mer. För att jag älskar dig så mycket och måste höra varje dag och jag är värd så mycket bättre. Det är skit samma, för det är dig jag älskar. Åh, vad jag inte pallar.

Full som ett as. Det är av någon anledning sjukt skönt att sitta och böla som ett jävla barn under fläkten samtidigt dom man röker ut ett paket cigg som inte borde vara som tomt som det är. Vem vet vad fan man gör på fyllan.

Jag är förövrigt trött på att gråta. Jag har gråtit tillräckligt detta halvåret. Tycker det borde vara dags att bli normal igen, men icke! Äsch, gråt på för helvete.

Jag är rädd för vad jag känner för dig. Att det trots den korta tid vi känt varandra och trots dom få gånger vi träffats är på tok för starka känslor som inte riktigt är ömsesidiga. Jag älskar dig. Shit vad jag älskar dig. Shit vad kär jag är i dig. Shit vad jag saknar dig hela jävla tiden.

Det är inte det att jag inte tror dig när du säger att du älskar mig, att du är sjukt kär i mig och att du saknar mig som fan, det är bara det här med anonymiteten igen. Jag har ingen lust att vara anonym. Visst att detta är färskt, men det är ändå du som är den ledande i att detta går framåt över huvud taget. Om det inte vore för vad du har sagt skulle jag inte veta vad vi var, det är knappt så att jag vet det även fast du kallar dig för min pojkvän och mig för din flickvän. Men det är bara mellan oss två. Vad och vem är jag för dig när du pratar om det med andra? Jag är ju faktiskt aldrig nämnd i din blogg och det står inte ett piss om mig på din 'hemliga' playahead. Haha, tänk hur mycket enklare det skulle vara om du hade facebook, men det finns väl logiska anledningar till att du inte hänger där också.

Det är sjukt egentligen, att jag ska behöva tänka sånna här skruvade tankar och oroa mig över sånna här saker istället för att bara berätta hur jag känner. Men jag är en fegis. Jag är så fruktansvärt rädd för att du ska tycka att jag jobbig eller tjatig eller för svartsjuk eller bara för mycket av vad som helst. Jag önskar jag vågade vara ärlig, men självförtroendet är inte på topp. Speciellt inte efter alla turer med andra brudar som har varit under tiden vi umgåtts.

Jag vill bara bli bekräftad utanför det som är bara mellan dig och mig. Känns så jävla fånigt, men det är så jag känner. Jag skulle gärna vilja att du kunde skriva en rad eller två om mig i din jävla blogg. Namn eller länk eller whatever är inte alls nödvändigt och det vet du. Just därför undrar jag ju såklart varför du inte kan göra det. Om det är för att inte alla jävla brudar på playahead som läser din blogg med imponerande ögon  ska veta att du är upptagen? Samma sak med relstatusskiten på helvetes jävla skitplayahead, av vilken anledning har du ett ytters oseriöst svar på just den frågan så att alla som läser kommer anta att du är singel? Jag undrar verkligen. Jag har ingen lust att bli lurad. Ingen alls faktiskt. Jag har blivit lurad tillräckligt och det är inte ens bara av dig. För många har lurat mig. Jag orkar inte bli lurad igen. Inte nu när jag lagt mig så platt jag kan för dig. Inte nu när jag släppt alla spärrar och bara verkligen låter mig själv vara kär i dig, och älska dig.

Det är när jag skrivit sånna här inlägg som jag hoppas att det faktiskt är du som läser, även fast den tanken skrämmer skiten ur mig. Jag är så fruktansvärt naken i denna bloggen. Det är mer än något annat en dagbok. Men den tanken, att om du verkligen älskar mig så tar du mig med mina brister, växer sig starkare och starkare. Förhoppningsvis är den snart tillräckligt stark för att jag ska våga berätta allt detta för dig. Och det är ju också så att ärlighet är jävligt viktigt, även om det inte behöver innebära att man ljuger om man inte är ärlig. Jag skulle aldrig ljuga för dig. Aldrig. Aldrig.

Jag vill lära känna dig. Jag vill att den här lite stela känslan ska försvinna. Jag vill kunna slappna av till hundra procent med dig. Jag längtar som fan till den dagen. Jag vill inget hellre än att den dagen ska infinna sig över huvud taget. Men att du blev minminmin, bara min är ändå den bästa julklappen jag kunde ha fått. Det är ju en början.

Jag älskar dig Rickard.

Jag har bestämt mig för att jag inte bryr mig. I alla fall inte idag. I alla fall inte om mer än att jag älskar dig.

Har hört det från lite för många idag, att jag tar för mycket skit. För många lögner som han inte vet att jag vet om. Jag känner mig så jävla sneaky, känner mig som en riktig stalker psychobitch. Men det var en slump, och nu kan jag inte släppa vad slumpen resulterade i att jag fick reda på.

 

Det känns lite småfånigt sådär, för jag jämför med mig själv. Men sen kommer jag på att jag gör som jag gör för att han gör som han gör, för jag skulle faktiskt aldrig göra sånna grejer annars. Det ena hade varit acceptabelt, men kombinerat med det andra är det bara fel, fult och jävligt dåligt. Jag blir mest ledsen faktiskt. Det är fan inte kul.

 

Kom hem nu Monkan så jag får krama någon.. Saknar dig så in i helvete. Behöver dig baby, fedt jävla asmycket.

Jag hatar playahead. Fast egentligen gör jag inte det. Det är inte playaheads fel, även om det är lättare att hata. As.

Jag kommer inte få nån mac. Baiz.

Heh, helt jävla sönderknullad. Inte ett dugg pinsamt att komma ut i köket för att käka utan att kunna gå normalt. Men det är nice! Haha.

Inget mer whine nu, men det är inte lätt att sakna jämt och ständigt.

I love you, not only for what you are, but for what I am when I am with you.

Sitter inlåst i mitt rum. Får vara väldigt glad över att skitungen inte är hemma så jag slipper honom som springer in och ut, för då hade jag ännu tydligare fått höra dom där jävla cpidioternas äckliga röster. För ja, jag hatar min mamma och hennes äckliga man. Jag blir arg bara jag tänker på dom och vad dom gör mot precis alla. Själviska jävla as. Jag vill inte vara här. Jag behöver pissa och jag behöver röka men jag pissar fan hellre på mig än att gå ut till dom när dom ska leka nån jävla lycklig familj. Det är så sjukt detta. Jag vill inte vara här. Överväger att dra till Dalarö inatt, men jag tror inte jag pallar det. Det skulle iofs vara fedt skönt, men.. Nej.

Kul jul det kommer bli. Helvete.

Messade tillslut. Första mobilen avstängd. Underbart. Messar den andra som är på, leveransrapport och allt, men inget svar. Ännu mera underbart. Kommer sova väldigt dåligt inatt. Och imorgon natt också antagligen. Kommer nog sova dåligt tills hon åker hem. Kul.

För övrigt känns det bara helt underbart att hon kommer till Stockholm imorgon. Det var det som behövdes för att jag skulle börja gråta.

Jag behöver dig Monkan. Jag behöver min bästa vän. Och jag behöver dig, speciellt nu. Din tystnad gör ingenting lättare.

Jag hatar att känna så här, som om jag vore en 14-åring som inte har någon erfarenhet whatsoever, som inte vet om det är okej att reagera si eller så, inte veta om det är okej att sakna si och så mycket osv. För jag vill kunna reagera på vissa saker, som att jag verkar vara en sån obefintlig del av hans liv medans han är en så stor del av mitt. Som att vi snarare har nått jävla internetförhållande än något annat eftersom vi typ aldrig träffas. Visst, förra veckan träffades vi faktiskt 4 gånger men 1 räknas inte för den var bara så keff och 3 var vi med andra. Vi träffades alltså 1 gång när det bara var vi två. Denna veckan har vi träffats 2 gånger, varan en var med Monkan i 20 min max i stan, alltså räknas bara en av gångerna. Kul om det ska fortsätta så.

Sen får jag alltid ångest för jag inte vet om det är okej att höra av mig så mycket för jag vill fan inte vara jobbig, men samtidigt är det ju faktiskt så att jag saknar honom varje vaken minut av varje dygn som jag inte spenderas med honom. Nu till exempel vill jag inget hellre än att smsa, men samtidigt vill jag att det ska vara han som hör av sig och sen är jag livrädd för att hans lur ska vara avstängd för det om något ger mig panik. Överdrivet kanske, men ändå inte så konstigt då han alltid stängde av sin lur när han var med sin tjej.

Känner det i hela kroppen, jag kommer sova riktigt dåligt inatt. I alla fall om han inte hör av sig, för jag kommer inte göra det. Eller borde jag det kanske? Åh shit, jag vet inte. Det är i sånna här lägen jag behöver Monkan - hon kan alltid hjälpa. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet att jag kommer sova riktigt kefft om jag inte pratar med honom innan och kan få lugna mig lite och få det bekräftat på något sätt att han inte sätter på en annan brud, men samtidigt vill jag att han ska höra av sig till mig men jag kanske borde höra av mig eftersom jag är dålig på det. Eller så kanske jag inte är det, jag kanske snarare är jobbig.

Fuck, ibland är det fan inte kul att heta Mat-hilda.

The proposal är inte giltigt eftersom den där sista knorren lades till. Tyvärr, du är fortfarande poänglös.

Och nu är det någon som läser igen, och jag har ingen aning om vem. Det kan inte var Monkan för hon är inte ens hemma. Nu blir jag stressad, stressad som fan. Dags att ta livet av sig, hej då.

Jag har fan inte lust att sitta här hemma när dom där två ska leka lyckliga familjen och dricka sig fulla. Känner det, inte min grej. Men just ikväll finns det inget annat jag kan göra, till och med mormor sviker. Mitt sista hopp liksom. Lär ju bli kul. Åh. Jag hatar dom två ibland. Speciellt ihop, som en kombination. Jag spyr på det, jävla skithelvete. Dö.

Jag förstår inte. Du vet att något major har hänt, men du frågar inte ens om det. Du frågar inte om jag behöver prata. Och jag hintar ändå om det, att jag behöver prata. Men nej, ingen reaktion. Du vet att jag idag har en dålig dag, du vet att jag vill träffa dig. Du vet att jag behöver det. Jag behöver att du är min fasta klippa nu när allt annat faller ihop, och det behöver inte vara mer avancerat än att du faktiskt träffar mig, pratar med mig och visar att du finns där på andra sätt än genom att säga att du älskar mig på msn.

Jag vet inte. Jag är så rädd för att mina rädslor och mina tvivel som grundar sig på allt som hände i början av denna relation ska förstöra den. Men hur ska jag bara kunna vända ryggen till det jag känner? Jag antar att det är min tur att använda det geniala ordet karies, även om jag ens inte vet om jag har lov att använda det. Men nu känns i alla fall allt karies. Jag saknar dig något fruktansvärt och jag vill inget hellre än att skriva det till dig. Jag vill ringa och höra din röst. Jag vill be dig, om så på mina bara knän, att träffa mig. Jag vill känna din varma kropp emot min och låta det lungt som infinner sig när du är i min närhet ta över hela mig.

Men jag tänker avvakta idag, ikväll. Jag tänker låta dig komma till mig. Jag tänker inte föreslå att vi ska ses, det är din tur nu. Känns som att det är det enda jag tjatar om, att jag vill träffa dig. Du får fan sakna mig tillräckligt för att föreslå att vi ska ses nu. Jag är trött på att få falska förhoppningar om att vi ska ses, du ska fan få sakna mig så mycket nu att du inget vill hellre än att träffa mig. Frågan är om du någonsin kommer sakna mig så mycket. Det kanske finns annat som är mer lockade, vad fan vet jag?

Jag vet att jag med största sannolikhet inte kommer kunna hålla mig, men jag ska i alla fall försöka.

I vilket fall, jag älskar dig.

Ily keffis.

Hej. Jag saknar Rickard, är helt sjukt svartsjuk och äter bilar. Så kan det gå.

Jag hatar bloggbrudar. Jag hatar brudar i allmänhet. Alla förutom typ..

MonkaN så klart.
BrunkaN såklart.
Emelie.
Majlöv.
Fanny.

Alla andra kan dö, typ. Speciellt alla fula fjortisfittor som hänger på playahead och som skriver om sina värdelösa liv i sina fula jävla bloggar. Jag hoppas eran mat kommer smaka bajs tills ni dör och att ni dör en sjukt plågsam död den dagen då ni ska dö.

'Du om nån borde förstå att man inte gör så här mot mig.'

Det känns väldigt olustigt att något läser denna bloggen och jag vet inte vem det är. Gör mig väldigt stressad.

Edit: Det var ju bara du MonkaN! Åh. Det gjorde mig glad. Som en reminder, I love you!

2 väldigt händelserika dagar. Igår var det 60 som gällde. Var där med MonkaN och det messades lite fram och tillbaka. Det slutade med att han kom, men innan hade han skickat ett sms. 'Jag älskar dig' och min hjärna la av totalt. Jag som tänkt på det ett tag, att jag faktiskt älskar honom men inte kunnat säga det. Men det tog mig ett bra tag innan jag vågade svara men när det väl var gjort insåg jag hur rätt det var. Jag var ju faktiskt bara ärlig.

Han satt där med mig och MonkaN till klockan elva och det var bara helt underbart. Så fort han är i närheten blir allt lite bättre. Idag kom han hit och det blev mycket gussande. Men nu i efterhand så är det klart jag frågar mig om allt bara varit nått fult spel för att få dunka på mig en gång eller två och den tanken ger mig lite panik. Det känns ju inte bättre av att sitta och läsa på flashback att i princip alla killar (i alla fall dom som hänger på fb..) har sagt 'Jag älskar dig' bara för att få ligga.

För grejen var ju, att ni vi låg här och gussade (=myste) så sa han det igen, han sa att han älskade mig och det var liksom face to face denna gången. Du vet, psykblick rakt in i mina ögon och sen ba PANG!:

"Jag älskar dig."

Jag svarade, så klart. Menade det också. Men tänk om han inte gjorde det? Men fan, jag orkar inte hålla på att vara skeptisk egentligen. Han sa att han älskade mig, jag sa att jag älskade honom. Alla frågar om vi är tillsammans. Helt ärligt vet jag inte. Men it's official nu i alla fall, det är slut mellan honom och 'the girlfriend' och jag drog iväg ett mess när jag visste att ahn sov och frågade opm han var min nu, på riktigt. Fick inget direkt svar. Det var mer 'jag antar att du läst en viss blogg' och 'är du glad?'. Klart jag är glad, men jag ville att han skulle skriva 'ja, jag är din. bara din.' typ. Det fåniga är att jag fiskar efter ett svar för att jag mitt internetskadade idiotarsle vill ändra relationsstaus på fejan. Jag vill veta om vi verkligen är tillsammans nu, om det verkligen är han och jag. På riktigt. I och för sig skrev han sen igen att han älskade mig, och det borde väl vara svar nog men jag vill ha det ordagrant liksom. 'Ja, nu är vi tillsammans. Det är du och jag nu. Jag älskar dig' typ.

Denna bloggen får förbli hemlig ett tag. För stunden är det bara mina två bästa flickvänner som känner till den, men kanske att jag låter någon enstaka närstående läsa den ibland. Och beroende på vad som blir mellan mig och Rickard så ska han också få läsa någon dag.



Jag älskar dig, du min alldeles egna keffis.

Irritationsmoment. Såklart. Så jävla typiskt att något ska få förstöra denna perfekta dag bara minuter innan jag somnar.

Jag tvivlar. Så jävla typiskt.

Jag satt och pratade om en sak med min mor idag. Vi sitter ganska ofta och pratar samtidigt som vi tar en cigg och så även idag. Jag sa i alla fall det, att jag är väldigt dålig på att ge bekräftelse och det är inte speciellt snällt. Jag vågar aldrig ringa, det tar emot att skicka sms utan att ha fått ett först, jag skriver i princip aldrig först på msn, jag skriver nästan aldrig spontanat att jag saknar honom, hur kär jag är i honom, hur underbar och bra han är osv utan bara om han har skrivit något i den stilen först och jag vet vad det beror på. Jag är helt sjukt rädd för att vara för mycket. Jag vill inte vara jobbig, jag vill inte verka klängig, jag vill allt annat än att vara efterhängsen.

Jag kom fram till det, att jag måste börja göra sådana saker. Det är inte snällt mot honom. I och för sig har det inte gjort något att han har fått kämpat lite utan att bli överöst med bekräfelse, för det har ändå varit tungt och han har periodvis varit en fitta. Men jag vet inte, det känns som att det här blir med och mer konkret och seriöst för varje dag som går, det blir bättre för varje dag som går.

Jag är glad. Shit vad glad jag är idag. Helt otroligt. Du är otrolig, underbar, finast, bäst, keffigast och bara omöjlig att slå. Fan, du är bättre än Edward till och med! Inte fan trodde jag att det någonsin skulle vara möjligt, men det var det.

 

Kommer funka, måste funka,
nånstans där så finns vår plats.

Den enda personen som tagit upp min tankekraft 24/7.

Jag fick träffa dig idag. Igen. Det var så underbart att jag blev helt snurrig i huvudet och jag kunde knappt fatta att det var sant. Från att inte ha fått se dig på mer än en månad så kommer jag, om allt går rätt, ha träffat dig tre gånger på 2 veckor. För du ska komma hit på onsdag och det känns som att varje minut är som en timme när jag väntar på att onsdag ska komma och jag inte vill något hellre än att tiden ska ticka på. Men hur långsamt det än känns som att det går så vet jag att onsdag kommer komma, frågan är bara om det blir som planerat. Jag vet att jag borde köra på som förut: inga förhoppningar alls. Jag borde tvärt om räkna med att det inte blir något.

Men det går inte längre. Detta har gått så långt att jag släppt min guard helt. Jag ljuger inte när jag säger att jag inte vill ha något annat i varesig julklapp eller fördelsedagspresent än dig. Men samtidigt ligger ju tvivlet där bak och skaver i huvudet. 'Vill han verkligen ha mig?' Jag vet att jag måste komma över de tvivlen annars kommer jag bara förstöra för mig själv, men det är inte lätt. Men jag ska verkligen kämpa, för jag vill verkligen detta.

 

Jag tycker så mycket om dig, det känns verkligen som att jag ska spricka och det är för mig ett under att det ens går att känna såhär mycket. Orden räcker inte till. Jag blir mållös. Jag vill att du ska veta precis hur mycket du betyder, exakt hur mycket jag tycker om dig, hur mycket jag vill att du ska vara bara minminmin men jag vågar inte säga det till dig. Jag är livrädd för att skrämma iväg dig, för jag kan tänka mig att du skulle tänka just så: 'kan man ens känna så mycket?'. Det är fullt möjligt min vän, och det är dig jag känner så mycket för.

 

Saknar dig och vill ha onsdag nu, men det är inte mycket mer att göra än att vänta. Får tänka hur glad jag ska vara för att jag fick träffa dig idag.

 

Jag vet att jag sagt att jag inte tänker vara din förens du är bara min, men du har mig redan. Jag är dindindin, bara din. Och jag vill ha dig. 'Jag vill ha dig, jag är din jag är bara din.'

Jag önskar det fanns ord..

 

 

Jag har skaffat mig en virtuell dagbok. Enjoy!