Jag förstår inte. Du vet att något major har hänt, men du frågar inte ens om det. Du frågar inte om jag behöver prata. Och jag hintar ändå om det, att jag behöver prata. Men nej, ingen reaktion. Du vet att jag idag har en dålig dag, du vet att jag vill träffa dig. Du vet att jag behöver det. Jag behöver att du är min fasta klippa nu när allt annat faller ihop, och det behöver inte vara mer avancerat än att du faktiskt träffar mig, pratar med mig och visar att du finns där på andra sätt än genom att säga att du älskar mig på msn.

Jag vet inte. Jag är så rädd för att mina rädslor och mina tvivel som grundar sig på allt som hände i början av denna relation ska förstöra den. Men hur ska jag bara kunna vända ryggen till det jag känner? Jag antar att det är min tur att använda det geniala ordet karies, även om jag ens inte vet om jag har lov att använda det. Men nu känns i alla fall allt karies. Jag saknar dig något fruktansvärt och jag vill inget hellre än att skriva det till dig. Jag vill ringa och höra din röst. Jag vill be dig, om så på mina bara knän, att träffa mig. Jag vill känna din varma kropp emot min och låta det lungt som infinner sig när du är i min närhet ta över hela mig.

Men jag tänker avvakta idag, ikväll. Jag tänker låta dig komma till mig. Jag tänker inte föreslå att vi ska ses, det är din tur nu. Känns som att det är det enda jag tjatar om, att jag vill träffa dig. Du får fan sakna mig tillräckligt för att föreslå att vi ska ses nu. Jag är trött på att få falska förhoppningar om att vi ska ses, du ska fan få sakna mig så mycket nu att du inget vill hellre än att träffa mig. Frågan är om du någonsin kommer sakna mig så mycket. Det kanske finns annat som är mer lockade, vad fan vet jag?

Jag vet att jag med största sannolikhet inte kommer kunna hålla mig, men jag ska i alla fall försöka.

I vilket fall, jag älskar dig.