Det är verkligen synd att det skulle visa sig att du bara var ett jävla as. Att jag hade fel, att du var för bra för att vara sann. För jag blev verkligen jättekär i dig och trodde tragiskt nog att det skulle bli något lite mer seriöst. Jag trodde att du var en bättre människa. Jag trodde att du faktiskt trots alla dina stört dåliga sidor var en av dom finaste, men jag hade fel. Jag blev så motbevisad.

Jag har sagt det tio gånger och kommer kanske säga det tio gånger till: jag har aldrig förstått mig på dig, förstår mig inte på dig och kommer nog aldrig göra det heller. Jag vet inte vad du håller på med just nu, jag vet inte vad du är ute efter. Jag kämpar varje dag för att ta mig fram 3 steg och stanna där, men du lyckas alltid få mig att gå back med två steg igen. För varje dag som jag vaknar och inte känner något i kroppen och tror att det är över så kommer du tillbaka med dina ord och lyckas få mig att falla lite igen. Varje dag är som en kamp att komma förbi dig, för du har sagt att du inte vill ha ett förhållande, i alla fall inte med mig och det har jag också vetat längre än så.

Det gör mig bitter att jag från början sa att du skulle få mig att bli kär i dig vilket jag också blev, för att du höll på. Jag blev helt dunderkär i dig, men sen helt plötsligt bestämmer du dig för att du inte vill ha allt det du lovade och lockade med när jag redan hade fallit. I alla fall inte med mig. Och det är väl det som gör mig mest bitter, att någon annan tydligen kan ge dig det du vill ha, något som jag trodde att du ville ha från mig men som tydligen inte passade när det kom till kritan.

Fjortonårsträsket är tyvärr inget för mig. Allt jävla velande är bara irriterande.