Det har känts bra hela dagen. Jag har mått bra, verkligen. Jag har tänkt att det här kommer ju inte bli något problem, det kommer bli ganska lätt att komma över det här. Men jag hade så fel. För nu känns det sådär jävla illa igen. Nu känns det som att jag utan problem skulle kunna dricka upp all sprit vi har här hemma och sen ta alla tabletter jag kan hitta och sen hoppa från balkongen - igen. Det ville jag två gånger igår också.

Men jag orkar fan inte gråta mer. Jag hatar dig. Så sjukt jävla mycket. Och ändå kommer jag smälta som smör i en jävla micro om du hör av dig nu. Det fula är att du vet det. Och jag hatar att du vet att du har sån äcklig makt över mig. Jag hatar att du är den som minst av alla jag någonsin stött på förtjänar mig, men att det är dig jag är kär i.


Saknar dig något fruktansvärt.