Platt. Jag bryr mig inte. Jag skiter i det. Jag är väl ganska platt antar jag. Trött på att vänta på något som aldrig kommer inträffa.

Jag har så mycket kött på benen nu, jag vet så mycket så jag vet också att det är så. Det kommer aldrig bli vad jag ville (läs vill) att det skulle bli. Men jag skiter i det. 5 minuter skulle vara mer än tillräckligt för att det skulle vara värt mödan. Men helvete, jag har ingen lust att vara den andra. Jag har ingen lust att vara en jävla back-up. Fast jag är iofs hellre en back-up som vet att hon är en back-up än någon son tror att hon är den enda när hon inte är det. Det hade varit typ 300 gånger värre, faktiskt. Snacka om att man skulle känna sig grundlurad och utnyttjad sen när det kom fram. Frågan är om man ens skulle kommit över det de närmsta 20 åren typ....

Åh, tänk om du bara kunde ha varit en vanlig kille. En vanlig kille som var sådär galet jävla skitbra som man var skitkär i, som man inte behövde ta skit av, som man inte var tvungen att deppa ihop över. Fan va skönt det hade varit. Men jag sa ju det också, du är för bra för att vara sann, och hur rätt hade jag inte då? Jag säger ju det, om något verkar för bra för att vara sant är det oftast det också. Men en sak kan jag lova, jag ville inget hellre än att ha fel denna gången.. Och jag vill fortfarande inget hellre än att du ska visa en förändring, typ liksom 'i ditt ansikte' på mig som nu iskallt räknar med att det aldrig, aldrig kommer bli någon förändring alls. Man kan inte låta sig tro att sådana saker, typ 'det kommer ske en förändring'. Nej, det kommer inte bli någon fucking förändring. Jag är inte dum i huvet, okey? Fuck it, sluta ljuga bara. För det spelar egentligen ingen roll. Du skulle kunna sparka på mig, spotta på mig, kalla mig det värsta tänkbara och be mig dra åt helvtete för att 5 minuter senare be om ursäkt och inte fan skulle du få annat än 'det är ingen fara' som svar ändå. 'Du är förlåten' liksom, på dirren. Så egentligen spelar det ingen roll om det uttalas lite lögner om eventuella förändringar. Men det är ändå skönt att slippa falska förhoppningar, för oavsätt hur mycket man förlåter så gör det förbannat ont under tiden. Ont så in i helvete, så ont så att man många gånger bara vill falla ihop och dö eller typ spy. Har du någonsin haft så ont? Om du är nyfiken någon dag så kan du testa, ta en kniv och stabba den in och ut i ditt hjärta. Jag är mer än övertygad om att det ens inte gör lika ont.

Åh fan, jag vet inte. Jag är så jävla trött.. Har sovit 19 timmar sedan i söndags. Är helt fuckt i huvet. Fan, jag vet varken ut eller in vad det gäller någonting. Jag vill att det ska pirra igen. Det var så jävla mysigt när det pirrade jämt, då var det lättare att ta skiten. Faktiskt. Allt var så mysigt. Smsen, samtalen som kom mitt i nätterna. Allt som sades då som aldrig sägs längre. Jag vill höra det. Jag behöver höra det. Jag vet att jag inte är speciell, att jag bara är en i mängden, men jag vill i alla fall känna mig speciell. Visst, det var svårt och jobbigt då med, men inte fan var det lika jobbigt som nu.

Det är verkligen inte samma sak längre. Det märks, det känns. Oh fan, vad det känns. Shit jävla skitfan. Varför kan det inte bara vara som det var?


Verzta baizinlägget blev det också. Fin svenska osv. Men fuck, jag är trött OK? Jag orkar inte anstänga mig för att det ska bli rätt och låta bra och sån skit.