Jag tror att mamma är den enda som förstår varför jag tar all skit och varför jag värderar mig själv så lågt, som om jag inte var värd bättre. Hon vet det nog bättre än jag själv. Hon vet precis hur ont det gör, hon vet hur det är omöjligt att låta bli att hoppas, hon vet precis hur man smälter och vill lägga sig ner och dö av glädje när man får den respons man vill ha och hur hela jävla världen totalraserar när man inte får den. Hon vet hur man på alla möjliga sätt lurar sig själv och väljer att vara naiv när man egentligen vet men inte vill bry sig om det. Hon vet för hon har varit där själv. Och hon vet varför jag gör så som jag gör, för hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv.

Mamma är min bästa vän och jag är tacksam för att det är hon som förstår när ingen annan längre gör det. Nu när dom andra bara skakar på huvudet och säger "du är bättre än såhär". Mamma håller med, men hon förstår varför jag inte tänker ta hänsyn till det påståendet. Hon förstår varför man tar allt. Hon förstår, så hon lyssnar och tröstar och vaggar och håller med när det behövs. Hon tycker inte sämre om mig, fast än det känns som att allt som har med stolthet att göra har lämnat min kropp och lämnat mig som en patetisk pannkaka. Hon förstår..

Vi är så läskigt lika, jag och min mamma. Och jag älskar henne mest i hela världen.

edit;
Fem minuter efter att jag publicerat inlägget så går jag ut i köket och där sitter hon, min kära mor. Hon kan inte heller sova nu för tiden. Jag berättade om detta inlägget. Då berättade hon att hon precis skrivit i sin dagbok att om det bara fanns en man i hela världen som trodde på och var villig att kämpa för kärleken, så skulle jag få honom.

Jag säger ju det. Hon är bäst, min mamma.